blodkult

gamla bloggar

tidigt ute

GTA IV

teenage mutant ninja turtles

nästan 17 000 steg

lätt fånget...

jul igen

självporträtt och lite annat

fredagsskisser

ångest och solsken

en skiss till

nya skisser

nyckeln till internet

tre ackord räcker

en blodig historia (del 2)

11 maj, 2007 - När ambulansen kom fram till sjukhuset, så var min mamma där. Någon hade ringt henne på jobbet och sagt att jag råkat ut för en olycka, men hon visste inte hur allvarligt det var. Jag hade förlorat mycket blod och rullades in till operation omedelbart. Läkaren gissade efteråt att jag hade haft ca 3 deciliter kvar i mig när dom började operera. Operationen gick bra, men höll på ganska länge. Ett tag såg det ut som att dom skulle bli tvungna att amputera min vänstra arm uppe vid axeln, eftersom dom inte fick igång blodcirkulationen. Medan läkaren informerade min mamma om detta, så slet en sköterska upp dörren och ropade att dom hade fått igång cirkulationen och att armen kunde räddas. När det gäller dramatik, så ligger Cityakuten och House helt klart i lä här.

Läkaren som opererade mig var en norsk handkirurg som hette Oddvar Eiken och jag är evigt tacksam till honom. Ett bekymmer var nervtrådarna som skurits av i olyckan. Dr Eiken löste detta genom att efter operationen gipsa nästan hela armen och låta gipset sitta kvar i 5-6 månader. Detta gjorde att nervtrådarna faktiskt läkte och växte samman igen. Jag hade trots detta mycket dålig kontroll över handen och finmotoriken i fingrarna var helt körd. Men Dr Eiken var en klurig man och "kopplade om" senorna i min hand, så att alla fingrarna sträcktes ut när jag försökte använda handen. Han gjorde detta genom att öppna handen på 6 olika ställen och bokstavligen dra om senorna i nya banor. Han hade gjort en ritning som han visade mig och var säker på att det skulle fungera. Tidigare hade jag bara kunnat få ut fingrarna i nån slags klo-liknande position, men efter ett otal operationer (jag opererades i princip varje sommar under ett par år), så hade jag återfått mycket av finmotoriken. Riktigt återställd blev jag förstås aldrig, men resultatet blev mycket bättre än vad jag eller någon annan vågat hoppas på. Jag hade i flera år mardrömmar om att ärren i armen sprack och började blöda igen, men dom försvann så småningom.

Min mamma hade pratat med kvinnan som fått det föga attraktiva uppdraget att städa upp efter mig på Fritids och hon sade att det hade funnits blod överallt i korridoren. På golv, väggar, tak, tom inne i de små facken där barnen ställde sina skor. Jag hoppas att ingen hade sina kläder hängande där, för i så fall förstörde jag säkert dom också. :)

svart katt, död katt

10 maj, 2007 - Det var en varm sommardag för många år sedan. Min gode vän P ringde plötsligt på telefonen och lät upprörd. "Du måste komma hit och hjälpa mig med en grej!" sade han, men han ville inte förklara exakt vad det gällde. Han bodde ganska nära mig, så jag tog min cykel och gav mig iväg. P var en man som hade fått ta emot en del törnar i livet. Han hade svårt att behålla jobb och hamnade tidigt i de sociala myndigheternas nät, men hade en tendens att slinka igenom det nätet, som en del människor har. Han levde mest på bidrag och diverse tillfälliga jobb. Han hade också för vana att gå under jorden i långa perioder, upp till 5-6 månader ibland, och var då helt omöjlig att få tag på. Han hade tidigare pratat om att skaffa ett husdjur som sällskap och då helst en hund. Jag hade avrått från detta, eftersom jag växt upp med hundar och visste hur mycket jobb dom kräver. Han hade då sagt att han skulle fundera på det och sedan hade han försvunnit i ett par månader. Jag hade inte pratat alls med honom under den perioden, men nu hade han alltså ringt och någonstans i mig gnagde misstanken att det nog hade med husdjur att göra...

När jag ringde på hans dörr, så öppnade han direkt. "Hon ligger i hörnet därborta" sade han och pekade lite vagt in i dunklet. Han gav mig en ICA-påse, sedan gick han ut i trappan och satte sig för att röka. P bodde i en av de minsta lägenheter jag nånsin sett och han hade fyllt den med otroligt mycket skräp. Det stod kartonger staplade på varandra och vissa staplar nådde nästan upp till taket, papperskassar med gamla tidningar, odiskade tallrikar med matrester, glas, papper, pizzakartonger, flaskor, smuts, och skräp. Persiennerna var nedrullade och strömmen fungerade inte, så jag fick famla mig fram till hörnet han hade pekat ut. På golvet i hörnet låg en död katt. Väldigt död. Hon var helt uttorkad och stel som en plankbit. På väggen runt fönstret fanns djupa klösmärken i väggen och mörka fläckar som jag antog var torkat blod. Jag förstod genast vad som hade hänt. Längtan efter ett husdjur hade blivit för stor. Hundar är dyra och P hade aldrig några pengar, så det hade blivit en katt i stället. Han hade gått under jorden ett par månader och glömt bort att kattstackarn behöver mat och vatten. Men det hade hon inte fått, utan dött av törst och hunger och nu stod jag här med en död katt i ena handen och en ICA-påse i den andra. Katten stoppades i påsen som sedan stoppades i sopnedkastet. Ovärdigt och respektlöst, men ibland måste man vara praktisk. Jag hjälpte sedan P att grovstäda lite i lägenheten (alla köksskåpen var fullproppade med porrblaskor) och försökte än en gång förklara att även de enklaste husdjur kräver ett visst mått av ansvar och arbete. Ett par månader senare köpte han en nymfparakit och skötte den exemplariskt.

en perfekt värld

6 maj, 2007 - Det fanns en period då jag försökte skapa en perfekt värld omkring mig. Perfekt på ytan åtminstone. Den något grumliga tanken var att om jag hade de rätta kläderna, de rätta prylarna, de rätta intressena, de rätta tankarna, osv, så skulle kanske bitarna som fattades dyka upp av sig själva och snyggt lägga sig tillrätta i pusslet. Lite som Kevin Costner i den där filmen där han bygger en baseball-plan bakom sitt hus och sedan vandrade bollspelare dit från ingenstans. Inte helt logiskt och jag vet inte hur jag fastnade på det spåret. Det fungerar förstås inte så i verkligheten, men jag har ändå svårt att helt skaka av mig tanken. När jag blir påmind om vad som saknas i mitt liv, så dyker den upp igen och viskar förrädiskt till mig. Jag missade kanske någon liten detalj någonstans? Om jag hade fått precis allting rätt, så hade det kanske fungerat ändå..? Suck, det finns dagar då jag inte alls borde lyssna på mig själv.

en blodig historia (del 1)

30 april, 2007 - En sommardag när jag var 9 år och gick på "fritids", skickade fröknarna som jobbade där ut oss på gården för att leka. Någon av de andra barnen fyllde år och det skulle dukas fint till kalaset och vi fick inte se förrän det var färdigt. Nyfikenheten blev dock övermäktig för mig och två kompisar. Vi beslöt oss för att smyga in och kika på festligheterna i hemlighet. Vi var så tysta som vi kunde vara när vi öppnade ytterdörren och sedan kröp vi fram meter för meter. Våra nerver var som fiolsträngar och när någon av fröknarna tappade nåt i golvet, så greps vi av panik och trodde att vi var avslöjade. Vi rusade tillbaka genom korridoren som ledde till ytterdörren. Den ena kompisen vek av till höger och gömde sig inne på toaletten. Den andra kompisen kröp in i en stor hylla där barnen brukade ställa väskor och gympapåsar. Själv satsade jag på friheten och sprang mot dörren. Jag försökte knuffa upp den, men i farten så slant jag på handtaget. Min vänstra arm slog sönder glaset i dörren och åkte igenom ända upp till armhålan. Rädd och hysterisk försökte jag dra ut den igen. Armen fastnade på de vassa kanterna och jag skar upp ett stort sår som löpte från armhålan och nästan ända ner till armbågen. Jag lyckades få loss armen, men fastnade igen och jag skar upp ett andra sår, ca 10 centimeter långt på handledens insida. Båda såren var djupa. Pulsådern var avskuren på två ställen tillsammans med diverse nervtrådar. Lustigt nog minns jag varken blod eller sår. Jag minns att jag tittade på armen och att jag skrek högt i skräck och smärta, men jag minns varken blod eller sår.

Jag höll om armen och sprang i rikting mot fröknarna. En av dom hade hört oväsendet och kom springande runt ett hörn. Vi stannade båda två när vi fick syn på varandra. Våra blickar möttes och sedan svimmade hon och föll ihop på golvet. Det kom dock fler fröknar efter henne och dessa var tydligen gjorda av hårdare virke, för dom svimmade inte. Jag förlorade mycket blod och blev snabbt mycket matt och svag. Jag låg på golvet och hörde sirenerna från ambulansen närma sig. Jag vände på huvudet och tittade bort mot fönstret som jag slagit sönder. Alla barnen som hade lekt på gården stod nu och tittade in på mig. Det som nyss hade varit lek i solskenet hade plötsligt bytts ut till ett blodigt kaos. Jag tyckte synd om pojken (eller flickan) som fyllde år, för jag hade förstört alla hans chanser till ett roligt kalas. När ambulansen kom, så stoppade sjukvårdarna en slang i näsan på mig och tömde magen på dess innehåll. De klippte sönder min tröja, lade mig på en bår och bar ut mig till ambulansen. Någon tog mina skor. Jag antar att de var blodiga och fick kastas.

Fortsättning följer en annan dag. :)

att vara eller inte vara

29 april, 2007 - I dag fyller jag 45 år. "Grattis till mogen ålder" hade nån skrivit i rapportboken på jobbet och jodå, varje födelsedag över 40 har varit som att ställas inför ett vägskäl. Den ena vägen leder till vuxenlivet, vilket i min förvridna tankevärld består av Sportspegeln, oändliga fotbolls- och hockeymatcher där jag inte riktigt förstår reglerna, gubbrock, Bingolotto, kläder från Dressman, och växande ölmage. Den andra vägen leder till alla de intressen jag samlat på mig under åren, hårdrock, actionfilmer där folk slår varandra på truten, serier, dataspel, fantasy, böcker, konst, teckning, manga, anime, och försök att hålla midjemåttet inom rimliga gränser. Jag har valt det senare under alla år hittills och kommer antagligen att göra det i år också.  Jag får väl försöka vara vuxen ibland och på så sätt kombinera de två vägarna. För att fira denna nyvunna insikt, så tänker jag köpa en elgitarr till mig själv på min födelsedag. :)

ridå

27 april, 2007 - Allting verkade gå så bra. Vi gjorde upp planer för framtiden och hur våra liv skulle se ut. Vi älskade och somnade i varandras armar. Det var en ljus och varm period i mitt liv. Det tog dock hastigt slut en morgon när hon var ovanligt allvarlig och berättade att hon tyckte det gick för fort. Hon ville att vi skulle ta en paus från varandra i ett år, så hon kunde fundera på hur hon ville ha det. Jag fattade aldrig riktigt vad som hände eller vad som hade hänt. Tanken på att hon ville bryta upp med mig och att hon kanske inte var helt ärlig slog mig aldrig. Hon skulle väl aldrig ljuga för mig. Hon älskade ju mig. Det tog ett par dagar innan jag riktigt förstod att vi inte var tillsammans längre. Jag slog automatiskt hennes nummer på telefonen, som jag hade gjort så många gånger tidigare, innan jag kom ihåg att hon inte ville att jag skulle ringa mer. Jag väntade ett år, men hon hörde aldrig av sig som hon hade lovat att göra. Jag väntade ett år till innan jag förstod att hon aldrig skulle höra av sig och att hon antagligen aldrig hade tänkt göra det. Jag tillbringade sedan ett tredje år med att hata allt och alla, fast mest mig själv. Efter det försökte jag ta mig samman igen och få nån ordning på mitt liv. Drömmen om kärleken var slut. Den hade tagit slut flera gånger tidigare, men alltid fötts på nytt. Den här gången kändes det annorlunda. Den kvinnliga huvudrollen i pjäsen som var mitt liv hade lämnat scenen. Det förekom olika gästspel och biroller sedan dess, men huvudrollen förblev otillsatt.

tyst för fan

25 april, 2007 - Jag minns inte hur gammal jag var, men det var innan min lillebror S föddes, så jag var 9-10 år kanske. Mamma jobbade dubbla jobb för att ekonomin skulle gå ihop och hade gett sig iväg för kvällen. Det var sent och jag hade lagt mig. Pappa var också hemma. Han hade lovat på heder och samvete att han inte skulle lämna mig och sticka hemifrån, ett problem som han elegant löste genom att istället bjuda hem sina fyllon till kompisar på en informell fest. Dörren till mitt rum var stängd, men jag hörde dom tydligt på andra sidan. Flaskor och glas klirrade, rossliga röster skrålade och skrattade högt. Emellanåt kunde jag höra pappa ropa "Fan, nu måste ni vara tysta! Grabben sover ju därinne.", men jag kunde ju omöjligt sova och låg bara och önskade att dom skulle gå.  Men det gjorde dom inte, utan blev bara fullare och fullare. Till min fasa hörde jag någon av dom fråga om mig och pappa svarade att dom kunde få titta på mig om dom bara var tysta. Jag trodde knappt det var sant, men jodå, tunga steg närmade sig dörren och dörrhandtaget vreds sakta om under viskade förmaningar "Tyst för fan!". Trots min unga ålder, hade jag på grund av omständigheterna blivit ganska skicklig på att låtsas sova och jag fick än en gång användning för denna märkliga färdighet när ett gäng berusade män samlades runt min säng, likt Macbeth's häxor runt kitteln. Dom beskådade mig under ansträngd tystnad, medan jag låtsades sova, vilket inte var helt lätt, eftersom deras andedräkt stank av alkohol. Jag vet inte vad dom förväntade sig att se, men dom verkade nöjda och lufsade så småningom ut igen. Till min stora lättnad stängde dom dörren efter sig och jag kunde andas ut igen. Jag somnade på riktigt en stund senare och vet inte riktigt hur länge festen fortsatte på andra sidan dörren. 

min förföljare

24 april, 2007 - I flera år hade jag en förföljare som brukade ringa mitt i natten och sedan inte säga nånting när jag svarade, men jag kunde höra hennes andetag i andra änden. Jag vet förstås inte om det verkligen var en kvinna, men min fåfänga sida vill gärna tro att det var så. Det behöver inte heller ha varit samma person som ringde, men chansen att man ska ha mer än en förföljare som ringer vid 3-tiden på natten är väl minimal. Jag kände mig aldrig direkt hotad och brydde mig inte om att försöka ta reda på vem det var. Det hela kulminerade när jag började jobba natt och personen började ringa dit också. Efter ett tag så slutade hon dock att ringa. Jag antar att hon fick andra intressen och började sova ordentligt på nätterna. :)

ett himla gnällande

24 april, 2007 - Av en händelse råkade jag titta på mina gamla mail till T och blev chockad över all självömkan och gnäll jag ägnat mig åt under de senaste åren. Jag ska försöka undvika det framöver privat och här på sidan och hoppas att T (och andra) har överseende med mig, om jag går i fällan iigen. Jag gör det inte med avsikt, men det verkar som om jag har lätt för att vandra iväg i den riktningen när jag får sitta och skriva ohindrat.

min fulla far

23 april, 2007 - Min biologiska far var alkoholist och detta var ett dominerande inslag under en del av min uppväxt. Han försvann hemifrån i perioder och var borta tills pengarna och spriten var slut eller tills mamma lyckades få hem honom igen. Jag har inte så många sammanhängande minnen från min barndom, bara lösryckta fragment som jag har svårt att placera i någon kronologisk ordning. Fast jag har aldrig varit särskilt intresserad av att gräva alltför djupt i det förflutna. Jag har resonerat så att om hjärnan valt att sudda ut en del grejer, så har den säkert haft bra skäl till det och vem är jag att ifrågasätta min egen hjärna? En gång minns jag att mamma bad mig om hjälp att ta hem min far, vilket var ovanligt. Han befann sig dock inte så långt borta. Han hade lyckats ta sig in i porten (vi bodde i höghus) och sedan rasat ihop precis innanför dörren, medvetslös och full som ett ösregn. Jag minns inte hur gammal jag var, 9-10 år kanske. Han slogs gärna när han var full och hade uppenbarligen varit i slagsmål med någon, för han var blodig i ansiktet. Vi tog tag i honom och släpade honom uppför trapporna och in i hissen. Ingen av oss sade nånting och vad fanns det egentligen att säga i en sån situation? Vi släpade honom från hissen in i lägenheten. Han var tung och luktade illa. Jag minns att några av grannarna försiktigt kikade ut genom sina dörrar bara för att mötas av mammas berömda "onda öga", en bister blick som vi fruktade och respekterade då och som vi skämtar om i dag. Mamma har ett bättre liv nu och blicken är inte så bister längre. Min far försvann nästan spårlöst när mamma så småningom tog ut skilsmässa. Det var över 20 år sedan och under den tiden har han hört av sig en gång och då var han naturligtvis full.

nya böcker

22 april, 2007 - Jag älskar böcker och har en hemlig dröm om att någon gång få bosätta mig i ett bibliotek. Där ska det förstås finnas massor med böcker, stora sköna skinnfåtöljer som man kan krypa upp i, det ska vara tyst och lugnt, och finnas stora fönster där man kan titta ut på omvärlden. För att drömmen ska bli komplett, så ska det helst snöa eller regna där utanför och det ska finnas rykande varm choklad i muggar. Den drömmen lär aldrig bli sann, men jag har införskaffat några nya konstböcker till min egen samling. Yoshitaka Amano's samlade verk i "Amano", en tjock lunta full med vackra målningar och teckningar. Ett urval av Oliver Frey's målningar i "The fantasy art of Oliver Frey". Frey är kanske mest känd för sina omslagsbilder till olika dataspelsblaskor på 80- och 90-talet. Jag lade först märke till honom när jag började köpa klassiska Zzap 64 för hundra år sedan. Sist, men inte minst, Frank Frazetta's konst kan beskådas i boken "Icon". Frazetta är en av mina favoriter och jag blir alltid inspirerad när jag tittar på hans skapelser. Böckerna får väl betraktas som byggstenar till min dröm om ett eget bibliotek. :)

ont i huvet

20 april, 2007 - I går och i dag har jag haft en ihållande brutal huvudvärk som vägrar att släppa taget trots generösa doser smärtstillande medel. Jag funderade allvarligt på att ringa till jobbet och sjuka mig, men vi har ett möte i dag och jag måste ändå in och dela tabletter i dosetter innan helgen, så det hade inte fungerat. Kombinationen mycket ont och lite tålamod är inget bra när man jobbar med människor, men det är väl bara att bita ihop och se glad ut. :(

upptäcktsfärd

18 april, 2007 - Det finns en slags hobby som kallas "urban exploration" som i stort går ut på att ta sig in i och utforska byggnader och utrymmen som normalt inte är öppna för allmänheten. Övergivna skolor, sjukhus, fabriker, och rivningshus lämpar sig väl för sånt här. Syftet är inte att begå något brott eller att vandalisera, utan bara att titta på sånt som man vanligtvis inte får se. Många tar foton och en del filmar. Det är kanske lite perverst att tala om skönhet när man står mitt i misär och förfall, men jag tycker mig ändå se en slags ödslig skönhet i det trasiga, det brutna, och det övergivna. Ganska nyligen gjorde jag ett besök i ett rivningshus här i stan och tog lite bilder, som ni kan se här. Klicka på länkarna bara.

bild 1, bild 2, bild 3, bild 4, bild 5, bild 6, bild 7, bild 8

skräckfilmer

17 april, 2007 - Jag har upptäckt att jag egentligen inte alls tycker om skräckfilmer längre, åtminstone inte moderna sådana. Det känns lite konstigt, för jag ser fortfarande mig själv som skräckfilmsfantast. När jag är i videoaffären, så dras jag automatiskt till skräckhyllan och kollar in det senaste. Men för det mesta tittar jag bara 10-15 minuter på varje film innan jag kommer ihåg att det inte är något för mig längre. Moderna skräckisar är bara en massa våld och sadism (Hostel, Turistas, Saw, etc), och jag föredrar gamla hederliga monster istället. Jag börjar väl bli gammal.

alla pratar svenska

17 december, 2006 - Ja, plötsligt pratar jag bara svenska här på sidan. Det känns lite taskigt mot mina gamla kompisar i AGHL som är utspridda över världen och inte kommer att begripa mycket av det här, men jag tror ändå att det är ett bra beslut. Min engelska är rätt hyfsad, men det finns vissa berättelser som jag inte kan få att fungera riktigt på engelska. Från början hade jag tänkt att kompromissa och blanda engelska inlägg med svenska, men efter att ha funderat på det, så tror jag att det är bättre att välja det ena eller det andra och det blev alltså det andra.

drömmen om korpen

11 november, 2006 - När jag var liten, så hittade jag och två kompisar en korp som hade skadat vingen. Vi bar försiktigt hem henne till någon av våra föräldrar (minns inte vilka, men det var inte mina) som lät oss inkvartera henne på balkongen på fjärde eller femte våningen. Korpen blev snabbt ganska tam och brukade skutta efter oss på golvet inne i lägenheten. Hon var pigg och nyfiken och tog sig gärna en titt på våra grejer och allt vi höll på med. Så småningom blev hon bättre i vingen och tog försiktiga flygturer från balkongen. Hon satt på kanten och tittade ut en stund, sedan kastade hon sig ut och vi höll andan. Hon flög lite vingligt, men vingarna bar. Varje gång flög hon längre och längre bort och en dag kom hon inte tillbaka. Vi hade aldrig pratat om det, men vi förstod att hon egentligen inte var vår, att hon bara stannade hos oss tills hon kunde flyga igen och att hon en dag skulle försvinna, men det kändes ändå väldigt sorgligt, lite som att förlora en vän.

Jag drömmer om henne ibland och drömmarna brukar alltid se likadana ut. Jag står ute på ett fält. Himlen är grå och det finns en gård i närheten. Framför mig finns ett stort träd med flera svarta fåglar i. Jag går närmare och håller ut ena armen. En av fåglarna, en stor korp, flyger mot mig och landar på min arm. Hon hoppar upp på axeln och viskar i mitt öra, men jag förstår inte vad hon säger. Mitt hjärta säger att det är samma fågel som jag och mina kompisar tog hand om när vi var små. Mitt förstånd säger att det är omöjligt. Korpar kan inte bli så gamla och även om det verkligen var hon, så skulle hon aldrig komma ihåg mig efter så många år. Mitt hjärta svarar att det där stämmer säkert, men på något sätt så är det ändå hon. Hon viskar det i mitt öra. Hon känner mig.

Blogg:

• Senaste bloggen
• Gamla bloggar
• Back to top

Blodkult:

• Senaste serien
• Gamla serier
• Skisser

Kontakt | Surftown
© 2008 Anders Simonsson | Design av Andreas Viklund