I mitt barndomshem i Mölndal fanns det alltid ritpapper. Jag tänkte aldrig på det utan såg det som en självklarhet. Senare skulle jag förstå att det inte var helt självklart att alla hade så fina papper i nästan obegränsad mängd. Papperen kom från min morfar Gustaf som under sitt liv hade arbetat på pappersbruket, det anrika Mölndalsföretaget

AB Papyrus.

Att min morfar tecknade och målade såg jag även det som en självklarhet. Som liten grabb ville jag ju också rita så fina fåglar som morfar. Och lära mig att måla med olika målartekniker.

Fram till kanske mitten av tonårstiden tecknade och målade jag fortfarande. Men snart skulle jag göra som många andra, nämligen sluta rita nästan helt. Jag fick andra sysselsättningar och jag tycktes ha lämnat mitt intresse för att skapa bakom mig. Men efter ganska många år började skaparlängtan sakta fylla mig igen.

Men det skulle dröja många år tills jag verkligen skulle fastna för det mest fantastiska uttrycksmedel enligt mig:

Vatten och pigment.

 

Sommaren 2018 bestämde jag mig för att jag skulle bli bra på att måla akvarell. Plötsligt visste jag vad jag verkligen ville, jag ville göra något verkligt av teckningsintresset jag hade som barn. Och av den inspiration jag fick av min morfar och andra som skapade vackra bilder av bara tomma vita ark.

Om man verkligen vill bli bra på något så måste man öva och träna och göra det så ofta man hinner, och tar sig tid. Mellan arbete och familjeliv finns luckan i tillvaron som jag helst fyller med akvarellmåleri. Även om det periodvis blir lite tid över till målandet så är en av hemligheterna att inte sluta måla utan bara fortsätta från den plats i målandet (och livet) man befinner sig just där och då. 

På det sättet blir man 

självlärd konstutövare, och fortsätter man outtröttligt att lära sig själv så tänker jag att man till slut blir bra på det man gör.

 

Att hämta inspiration och studera konstverk på ställen som Liljevalchs, Zornmuseet, Nationalmuseum, Sandgrund och Nordiska Akvarellmuseet har varit en del av min utbildning. När man möter dessa mästares verk kan man bli så överväldigad att man tänker att man själv inte kan måla alls, men sen inser man att också de var nybörjare och medelmåttiga ett tag. Mästarnas överlåtelse och brinnande passion tillsammans med att hela tiden ta små (eller stora) steg framåt och aldrig sluta måla är avgörande, inte själva talangen (om den alls är nödvändig) utan det outtröttliga arbetet.

​

Vi lyssnar till Vincent Van Gogh:

"Är det inte sinnesrörelsen, uppriktigheten i vår känsla inför naturen, som är det avgörande? Och dessa känslor är stundom så starka att man arbetar utan att märka att man arbetar. Ibland kommer penselstrecken slag i slag, de följer varandra som orden i ett samtal eller i ett brev. Då måste man ha i minnet att det inte alltid varit på det sättet och att det också i framtiden kommer att bli tunga dagar utan inspiration"

 

Citat taget ur Carl Nordenfalks bok, Vincent Van Gogh - En Livsväg.1946 sid.117 (Norstedts förlag)

 

Så eftersom det är fritt fram att medverka till detta eviga konstprojekt; att göra världen lite vackrare, så tänker jag fortsätta med det jag gör. Och jag uppmuntrar er som känner er på något sätt manade att försöka lite mer;

Gör det!

​

Annars, förutom målandet och arbetet så är det min familj, min fru Solfrid och våra tre barn som fyller upp min tid med livet. Vi bor i den vackra staden Uppsala där jag hämtar mycket inspiration för mitt målande.

​

Tack för att du tog dig tid att besöka min hemsida.

Du hittar mig också på instagram: @anderssimonsson71

​